Jag vet att 18:e var igår, men iaf.
Vi låstas att det är det just nu ;D

Idag är det 2 år sen. 2 hela år. Jag kan knappt tro det. Det är 2 år sen jag stod i stallet och läste annonsen om att det var en som behövde medryttare. Mamma sa på skoj att jag skulle ringa.
Men snabbt som ögat hämtade penna och papper och skrev ner telefonnumret.

Jag tvekade länge på kvällen. Jag vågade inte ringa. Men efter många om och men så tog jag mig i kragen och lyfte luren och slog numret. Nervositeten släppte direkt efter att Catta svarade. Hon berättade att hon inte kunde rida så mycket på grund av sin skada, så hon sa att hon behövde någon som kunde hjälpa till. När hon sa att hennes häst var ett brunt svenskt halvblod, vallack, 1.70cm hög, 6 år och ganska pigg började jag fundera igen. Jag hade bara ridit 1 ½ år och jag var inte jätteerfaren.

Skulle jag klara det?

Men jag bestämde mig för att åka upp och kolla på hästen och prova att rida. Jag hade ju inget att förlora. Jag kanske skulle missa något om jag inte åkte upp?

Och hade jag inte åkt upp till Catta den 18:e februari 2007 hade jag missat något.
När vi kom till stallet den söndagen var jag ganska nervös. Jag hade ingen aning vad det var för ställe vi åkte till. Men när vi klev hur bilen möttes vi av två galna hundar, Tiffy och Axi. Strax därefter kom Catta och Janne och hälsade på oss. Dom visade oss stallet. Och när vi kom in i stallet stod världens vackraste häst i gången.
Catta gjorde i ordning hästen och ledde upp han till ridhuset.
Jag satt upp och började skritta, men han vill så gärna trava hela tiden. Jag skrittade, travade och galopperade lite.
Catta och mina föräldrar bestämde att jag skulle prova att rida han några gånger och om det gick bra skulle jag fortsätta.
Så jag fortsatte att åka upp och rida honom och blev mer och mer kär i honom.
Och än idag åker vi på den kurviga grusvägen till stallet.

Vi har vart med om mycket han och jag.

Både roliga och tråkiga saker.

Avåkningar, skador, hoppträningar, dressyrträningar, ATG besök, uteritter.  
Jag hoppas på att vi får upplev mycket fler grejer tillsammans.
Men trots allt har jag tvivlat på oss ibland. Speciellt när det har gått neråt för oss. Men jag gav inte upp. För att jag vet att vi hör ihop. Det är så det ska vara.

Hilton Hästak och jag.